Jag har alltid tyckt att det där med borglighet är ganska fint. Ni vet den där lite ödmjuka konservatismen som fanns i den tidiga kistdemokratin eller den lågmält fyndiga socialliberalismen som man ibland hittar i de riktigt blå ledarna. De senaste dagarna har dom varit bättre en någonsin. Just för att men vet att när de kritiserar sina egen är det ofta sant, och något allt för ovanligt i dag, klokt.
Det folkpartistiska Oppositionsrådet Mathias Sundin har gjort bort sig, han har set till så att en utställning om Gaza ockupationen blivit nedtagna nedtagen, detta samtidigt som har pläderade för att Lars Vilks teckningar skulle få visas offentligt. Den tidigare med motivationen att det var antisemitism. Nog kan jag håla med om att det är minst sagt provokativt och nästan, men bara nästa lite smaklöst att sätta bilder på förintelsen bredvid bilder från Gaza kriget. Inte för att det nödvändigt viss är fel i sak, det lämnar jag åt andra att bedöma utan för att det enda det leder till är mer hat. Men vad som blev tydligt, allt för tydligt i hela den här skandalen är att det finns en växande nyliberal fåra inom borgligheten som tyvärr har övergivit sin gamla dogm, ”jag hatar din åsikt, men jag är bered att dö för din rätt att yttra den”.
Och här vill jag berömma de andra liberalerna, eller rättare sagt de riktiga liberalerna, som Sanna Rayman från svenska dagbladet eller Neos redaktör Mattias Svensson som även om de inte håller med sina meningsmotståndare, med sorg är redo att dra ut och försvara dem mot sina forna allierade. Med sorg och ödmjukhet, tillskilnad från vänstern som allt för ofta svara med bara hat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar