Det där med vinst.

Det är en sådär löjligt fin höstdag, då luften är lite för klar och tenta ångesten läger sig lite för tjock på universitetsbiblioteken. I minna hörlurar går Mario Vagas Llosa och han beskriver hur en en gång mäktig kvinna finns vara en mänsklig ruin några år senare av en gammal barndoms vän. Jag kan inte göra annat än låta minnena tränga sig på, gamla vänner, dom som kanske inte blev lämnade kvar vid uttagningen till gymnastikens fotbollslag, dom som hade turen att bli valda och just därför gick det inte så bra för dom sen. Några, eller rent av de flesta klarade sig ganska bra, de tillhör bara utanförskapet idag. Men så var det ju den där kilen vars namn började på C och sist någon såg honom hade han en filt för att skydda sig från regnet, eller så kanske det bara var jointen som behövde skyddas. 

      

På avenyn spelar en som inte kunnat duscha på alldeles för länge en melodi i dur som ändå låter märkligt vemodig, Cecilia Malmström tillsammans med polisen anser honom vara ett problem. Kanske vet han det, kanske inte. Men vad spelar det för roll, Svenska spel gick ju med 1 287 miljoner kronor i vinst för årets tredje kvartal.

Blev lite besviken.

Det var snart två år sedan jag var i Serbien, Belgrad. Jag fick åka ditt som representant för miljöpartiets ungdomsförbund på ett seminarium om etniska konflikter. Då höll Serbien på att anpassa sig till resten av EU, dom ville ju så hjärna bli av med visumtvångent. Detta lede till att ungefär hälften av seminariets deltagare som kom från länder utanför EU helt enkelt inte fick komma. 

          

På vägen in till stan åkte vi igenom slummen, kåkstäderna. Det var dit man hade förpassat de som inte riktigt passade in, romerna. Tyvärr blev jag inte förvånad över synen, ila berörd, ja men inte förvånad. För det såg ju ut som ett av de där flyktinganläggningar i Kongo eller Sudan, den största skillnaden var att här regnande det, och snön låg var ända in i juni. Människor som så fort tillfälle ges försöker fly, inte för att dom är lyxturister utan för att ge sina barn ett värdigt liv.

           

Så nu har vår EU-kommissionär Cecilia Malmström gått ut och sagt att de flyktingströmmar från Östeuropa som vi har sätt måste få ett slut. Vad som gör mig lite förvånad, för jag trodde faktiskt bättre om henne, det är inte att hon riktar kritik mot behandlingen av romerna, eller att grupper om 10, 15 barn i åtta eller nio års åldern drar runt på stan i kläder som knappt håller i hopp, eller att de för den delen skull sover på gatan invirade i plastpåsar, eller diskrimineringen av romer i Serbien som Amnesti fäste blickarna på någon något år sedan. Nej, problemet är inte att de lider, problemet är att lidandet flyttas hit, att de faktiskt försöker få ett bättre liv genom att fly, och sedan inte får det.

För vist är det mycket otrevligare med tiggare på deras gator än på våra?

                    
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4121541

De sanna Liberalerna.

 

Jag har alltid tyckt att det där med borglighet är ganska fint. Ni vet den där lite ödmjuka konservatismen som fanns i den tidiga kistdemokratin eller den lågmält fyndiga socialliberalismen som man ibland hittar i de riktigt blå ledarna. De senaste dagarna har dom varit bättre en någonsin. Just för att men vet att när de kritiserar sina egen är det ofta sant, och något allt för ovanligt i dag, klokt.
          

Det folkpartistiska Oppositionsrådet Mathias Sundin har gjort bort sig, han har set till så att en utställning om Gaza ockupationen blivit nedtagna nedtagen, detta samtidigt som har pläderade för att Lars Vilks teckningar skulle få visas offentligt. Den tidigare med motivationen att det var antisemitism. Nog kan jag håla med om att det är minst sagt provokativt och nästan, men bara nästa lite smaklöst att sätta bilder på förintelsen bredvid bilder från Gaza kriget. Inte för att det nödvändigt viss är fel i sak, det lämnar jag åt andra att bedöma utan för att det enda det leder till är mer hat. Men vad som blev tydligt, allt för tydligt i hela den här skandalen är att det finns en växande nyliberal fåra inom borgligheten som tyvärr har övergivit sin gamla dogm, ”jag hatar din åsikt, men jag är bered att dö för din rätt att yttra den”.
           

Och här vill jag berömma de andra liberalerna, eller rättare sagt de riktiga liberalerna, som Sanna Rayman  från svenska dagbladet eller Neos redaktör Mattias Svensson som även om de inte håller med sina meningsmotståndare, med sorg är redo att dra ut och försvara dem mot sina forna allierade. Med sorg och ödmjukhet, tillskilnad från vänstern som allt för ofta svara med bara hat.
           

http://www.alliansfrittsverige.nu/2010/10/folkpartist-i-censurharva.html

http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=20967

http://magasinetneo.se/mattias/2010/10/18/det-dar-med-principer/

En början.

Efter ett tags tvekan, och några misslyckade försök skall jag nu åter igen försöka mig på det där med bloggandet. Vi får de hur det går, jag gör det mest för att komma igång med skrivandet. Det finns ett fint citat av Augustinus om just skrivande, som sådär 1700 år senare är minns lika aktuellt.

”Jag medger att jag vill räkna mig bland dem som skriver för att komma vidare, och kommer vidare genom att skriva. Om jag har påstått någonting oförsiktigt eller olärt, så förtjänar det inte endast att förkastas av andra som kan se det utan också av mig själv”